Bamse <3
För er som inte vet så har Nooras hund, Nicke somnat in.. Hans ben var sjukt och nu mår han bra där uppe.. R.I.P Nicke.. <3 Vi saknar dig. Jag är ledsen Noora, men det kommer bli bra <33
När jag fick veta, började jag tänka tillbaka.. Till när min bästevän gick bort. Bamse, min kanin, mitt liv, mitt första husdjur, min bästa kompis.
Den 4 2007 Juni, kom du till världen, till världen där du skulle leva, med mig.
Den 28 Juni 2007.. Jag och min lillebror var ute och lekte med en boll.. Mamma och Pappa ropade och sa; Rebecca och Robin, kom! Vi sprang upp och mamma och pappa frågade om vi ville ha en kanin. Jag trodde det skämtade med oss, jag blev överlycklig. VI hittade en, jag blev förälskad, vi åkte till Handen och kollade på dig. Du var det finaste jag någonsin hade sett, du var så vacker. Vi var helt sålda på dig, vi köpte dig och åkte hem. Jag satt och kollade på dig i säkert en halvtimme, bara tittade, tittade på de vackraste ögonen, bruna och stora.
Du var rädd till en början, men sedan visade det sig att du var en riktig busunge, du rymde måånga gånger, många.
Men du kom alltid tillbaka, du visste vart du skulle, du visste var du hörde hemma. Men en gång, en lördag, den sista gången..
Jag och Sanna satt och kollade på tv, mamma kom in med ett skrämt ansiksuttryck, hon pratade med pappa. Dom kom in och sa att du var borta, att du hade rymt. Vi letade i timmar, säkert fem timmar efter dig, sen. Såg Jessica att du satt under altanen och skakade, vi kämpade för att få ut dig. Jag gav mig inte, jag skulle ha dig tillbaka.
När vi tillslut fick ut dig, gav jag dig ett äpple, du smaskade i dig det :)
På söndagen nästa dag låg du bara, i din bur, du åt inte, du drack inte.. Du bara låg.. Mamma och pappa berättade att det kanske är bra om vi åker till akuten med dig. Vi fick vänta i över två timmar på veterinären, när hon kom såg hon orolig ut, hon visste vad hon skulle göra och vad som skulle ända, du också. Du visste mycket väl vad som var på gång. Jag ville inte fatta det. Ville inte. VILLE inte. Men jag visste det. Hon sa; Det är ett sånt litet djur, han kan inte klara hur mycket som helst, jag vet inte vad det är med honom. Men nåt är det, och det skulle vara elakt om man lät honom leva med den smärtan han har just nu.
Vad tycker ni om att vi tar steget och ger honom sprutan..?
Då kändes det som att mitt hjärta stannade, du skulle lämna mig. Jag trodde att du skulle lämna mig föralltid, men nej. Du finns alltid med mig, du finns i mitt hjärta. Jag ville inte vara med när du somnade. Jag visste att jag inte skulle klara det. Mamma gick in med dig och veterinären, sedan kom mamma ut, hon storgrät, och då kom tårarna Igen. Du var borta, du var där uppe, i kaninhimlen. Där du har det bra, där smärta inte finns. Jag sov inte den natten, jag bara grät, och grät och grät. Jag var hemma från skolan nästa dag.
Jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt att lämna en kanin. Men det var det. Livet var inte desamma utan dig, det kändes.. tomt.. I säkert två eller tre månader efter skrev jag brev till dig varje dag, men jag sa det inte till någon. Jag har kvar breven, jag skrev vad jag hade gjort och hur mycket jag saknade dig och hur mycket jag ville att du skulle komma tillbaka. Men jag visste då att du inte skulle komma tillbaka till jorden, men du skulle alltid finnas med mig.
Kommentarer
Trackback
